maestro.

Oftast blir man i vart fall mer erfaren. Jag minns den där första riktiga kärleken och hur man var så sanslöst övertygad om att det aldrig skulle finnas någon annan.
Och så helt plötsligt en dag så störtade alltihop mot botten. Det där som alltid skulle finnas fanns inte och sen insåg man helt plötsligt att det där andra, det där med att klara av att bara leva med sig själv, det gick ju rätt bra i alla fall?

 - Life is short and love is always over in the morning...-

I mitt fall så höll det i nästan 2 år.
Vad som gjorde att det rasade har ca 1 miljon anledningar. Men man får dock med sig en massa erfarenheter som t.ex: Hur man lättare kan hantera jobbiga situationer eller hur man reagerar på rätt sätt om man blir känslomässigt överladdad.
Tack vare dessa erfarenheter har jag möjligheten att eventuellt hjälpa polare som inte riktigt vet hur dom ska hantera situationen i fråga.
Mitt förhållande gav mig en även en rätt speciell erfarenhet som var att jag lättare kunde urskilja vilka vänner som är bra för mig. En bra vän är en sån som man verkligen kan lita på. Det är det viktigaste. Såna är svåra att hitta.
Jag och Danne har chillat nere vid vattnet ett X antal gånger och vi har nästan tagit upp den här frågan varje gång.
Vi diskuterar om dom mest orelevanta saker som en människa kan komma på men också om de viktigaste sakerna som finns. En vän är en sån som man kan prata med allting om. En vän ska man kan kunna ha jäkligt roligt med, men också kunna ha trevligt med. Det är så det ska vara.

Om man går förbi en vilt främmande människa och dennes ett-tvååring som står och säger: "Uäääh, näää, wäääh."
och ens milda variant av Tourettes tar över och man själv slänger ur sig ett litet: "WÄÄÄH!" vilket får lillpyret att titta upp och bli knäpptyst och sen garva och mamman ifråga att bli knäpptyst, sen blekna av ilska och säga: "MEN HÅLL KÄFTEN!"... Vems Tourettes är värst då?

Min eller mammans?

Men vad gör det om hundra år när allt kommer omkring?

Ibland när man stressar runt i vardagen och upprörs över än det ena, än det andra, så är det rätt avslappnande att tänka sig att om hundra år så spelar det ingen roll.
Antingen är jag 115 år då och förhoppningsvis så senil så att jag inte bryr mig, eller också är jag helt enkelt död och då bryr jag mig ju inte heller.
Bara ett litet tips, när ni känner att ni snart exploderar för att någon/något är så korkat att det inte finns ord för det. Vad gör det om hundra år?

Egentligen?

Jag vet att intellektuellt och vetenskapligt sett har USA landsatt människor på månen. Absolut.
Men jag kan ändå inte låta bli att ibland tänka på att allt det där bara är en bluff.

Året var 1969 och det kalla kriget var i full gång. Då lyckas amerikanerna gå på månen. Innan mobiltelefonens tid, datorns tid och internets tid. Datorerna var fantastiskt stora och tunga. Raketer gick ändå i skytteltrafik till månen. Sedan dess har ingen varit där.

De senaste åren har den stora frågan varit om raketerna kan lyfta överhuvudtaget. Och dödsolyckor har skett med sprängda raketer.  Idag finns en landning på månen inte ens på kartan. Samtidigt har vi idag fantastisk högteknologi, kraftfulla datorer som är så små, så små, och material som är starka och lätta. Och kunskapen om rymden och himlakropparna är betydligt större än för 37 år sedan.

Var människan verkligen på månen? Alla älskar den stora konspirationen...

I Stockholms tunnelbanor spelas det ofta musik. Ibland är det bra, som den unga tjejen som spelar klassisk musik på sin fiol. Ljuvligt. Ibland är det dåligt. Ibland växer repertoaren. 1999 kunde man se några latinamerikaner spela panflöjt. Nu när de spelar är de flera stycken, har ljudanläggning och säljer CD-skivor.

Men hur bokar de in dessa spelningar? Aldrig ser man två artister stå och gräla på varandra över vems tur det är. Men ändå byts det under dagen...

Läste härom dagen att några personer på en arbetsplats i Stockholm klagat eftersom samma gäng spelat samma låtar utanför i tre veckor. Nu ville de ha ombyte för de som spelade hade så begränsad repertoar.